ihhh

Nu åker jag uppåt till min underbara och älskade familj i Dalarna. Gahh vad skönt! tåget går om tre timmar men jag vill åka nu! Har i och för sig lite saker att fixa så tiden ska nog gå.
Men då ska det i alla fall badas, njutas, träffa familj och vänner, fikas och fira att jag blir ytterliggare ett år med skönhet, mognad, intelligens och ....äldre.

Men för att återgå till rubriken så tänkte jag bara berätta att det numera är endast 17 dagar kvar till Boo&Foo på riktigt!!!
utan distans mellan oss. Fråga: Hur coolt är inte det??






Peace, love and icecream

En av amerikas främsta stridspilot som har varit med i bland annat Kosov och 11 september blev avskedad nyligen. Orsak? Han kom ut som gay.
Det är USA vi pratar om. Det är 2009.

Hade det varit ett vanligt företag, hade han kunnat stämma dem. Men nu är det ju militären vi pratar så.... thats not gonna happend anytime soon.

2009.
USA.

Ja nu vankas det flytt. Hösten är verkligen en flytta-ihop-höst. Vet minst sex par som blir sambos till hösten.
Och man vill ju inte vara utanför den statistiken:)
Från och med imorgon har vi lägenheten men jag har sagt upp min nuvarande till 1 juli. Nu har jag två veckor på mig att packa och städa för att bege mig mot min första tid som sambo:) Spännande vill jag lova!
Att gatan dessutom låter som hämtad från en Astrid Lindgrens saga är ett starkt plus.

Kom hem igår från tyskland. Det var sista gången på ett låååångt tag. Sista gråtfyllda avsked på ett låååångt tag.
Sista gången vi sjöng Beatles All my loving med röda ögon och krampaktiga kramar. När vi ses igen är det slut med allt det. Då är det vi PÅ RIKTIGT. Boo och Foo.
Vi har bara uppförsbacken kvar. 33 dagar. Det ska vara en uppförsbacke i slutet. En sista prövning. En chans att visa vad man lärt sig under vägen hit. Och jag har lärt mig. Massor. Om mig själv, om Boo, om kärleken, om livet, om münchens flygplats, om Arlanda, om Kastrup, om längtan, om saknad, om väntan, om tvivel, om tacksamhet.
Jag vet att det inte är över än. Att det är 33 dagar kvar. Men när jag jämför det mot våra två år som vi redan lagt bakom oss och överlevt, då känns 33 dagar som en flugskit i rymden.

Adios!

hade nästan gett upp den här bloggen men så inträffade något som jag bara inte kan låta bli att dela med mig av:

Jag och Amanda skulle cykla och köpa vykort. Jag har fått låna Michaels cykel då han är i Danmark. Så vi cyklade.
Det är mitt på dagen i stadsdelen Schwabing i München, en fin dag med solksken. Det finns ingen cykelväg så vi är tvungna att cykla på bilvägen. En polisbil åker förbi oss och börjar bromsa in, ger tecken till Amanda som cyklar längst fram till sakta in. Vi stannar cyklarna och tänker febrilt på vad det är vi gjort fel. Vi körde väl inte mot rött? vi körde inte mot enkelriktat? det är ljust ute så vi behöver inte ha lampor på? vad är felet?
Polismännen frågar om de kan få se våra ID:n. Snällt ger vi dem det samtidgt som vi frågar vad problemet är.
Inget svar.
Polisen: Kan ni vända på cyklarna upp och ner?
Amanda och jag vänder på cyklarna samt frågar igen vad problemet är.
Amanda: Alltså, vi kommer inte från Tyskland.
Polisen: Vad gör ni här då?
Amanda: Vi är här på besök. Vad är problemet?
Polisen: Vi behöver ha de här cyklarnas ramnr, för vi tror att ni har stjulit dem.
Elina och Amanda: Va?
Polisen: Vems är cyklarna?
Amanda: De tillhör dem vi besöker.
Polisen: Vart bor de?
Amanda: Här på gatan.
Polisen: Ja, du (pekar på mig) cyklar på en killcykel och den andra ser nästan ut som en killcykel... Ja, det ser inte ut som att cyklarna passar er.
Den ena polisen tar våra ID:n, ramnr och går in i bilen. Den andra polisen som blir kvar ser lite obekväm ut och frågar Amanda lite tafatt: Så, ni cyklar och ser er omkring eller?

Come on! Jag vet inte om jag ska börja skratta eller bli jävligt förbannad!
Så klart gav de tillbaka våra ID:n och sa att allt var lugnt. Men alltså, heja tyskland. Regelälskare nummer ett.
"det ser inte ut som att cyklarna passar er...."
Jag tror att de var nya på jobbet och ville göra något av dagen, samt att de var otroligt utråkade.