ihhh

... inser för varje resa jag gör till "mitt münchen" att det försvinner mer och mer. För varje gång jag går på schleissheimerstrasse blir det mindre och mindre "mitt münchen". Människor som borde vara här och inte är det, nya byggnader som inte passar in i bilden och fler nya ansikten som jag inte alls känner igen. Jag säger inte förändringen är dålig på något sätt, eller att jag är emot förändringar generellt. Det är mer jag som är seg. Sen på att förstå på alla plan att saker förändras. Hur gärna man vill eller inte vill det. Jag inser mer och mer att jag inte är en del av det längre. Att när Boo flyttar härifrån får jag ännu mindre av "mitt münchen".
Om jag endast ser till det positivt med mina två år i staden så var det en fantastisk tid. Utan tvekan den mest speciella hittills.
Tack för det alla som är med i "mitt münchen"!

här tror man att 160 mil söder borde innebära värme, sol och lite vårkänsla. Tji fick jag.
Här gör man snöbollar och snögubbar i grå dissigt väder. Har ju iofs en charm det med, men det var inte vad jag förväntade mig.
Tur nog spelar allt det boll för nu är jag där jag mår som bäst. Hos min Boo. Har läst ut tredje boken i Twilight-serien, ikväll blir det semlor och jag har bokat tid hos min häxdoktor här nere så han kan fixa mina hälsenor. Mmm plural, höger lever också rövare numera... suck.

Nu ska jag börja packa min väska för imorgonkväll flyger jag till kärleken i söder och blir där i 11 dagar. Hon ska repa väldigt mycket men vi har i alla fall två HELA helger när vi får missbruka varandra:) Sen resten av tiden när hon repar kan ju jag VILA min förtillfället sargade kropp. Ska poängtera att det går faktiskt framåt. Min vänstra hälsena blir bara bättre och bättre. Kan gå upp högre på relevé och den gör inte ont längre när jag sitter på huk. Det gäller alltså att säga till vänligt men bestämt: den 2:a mars är du frisk och mår bra!
Och så blir det så:)
här kommer lite bilder från min tokroliga helg med Hmatte och Patte, Hmattes bror och hans flicka...




Patte och Hmatte med sina coola uppblåsbara gitarrer:)



Jag som rocker

Kriget har börjat och jag tänker vinna det. Har gett hälsenan till den 2 mars på sig att bråka sen ska den *pip* vara fit for fight igen. Då får den nämligen ett helt lov att vila på.
Innan det gör jag mina rehabövningar tills jag spyr på dem, pumpar upp mina muskler i resten av kroppen och försöker med mitt yttersta att inte bli bitter.
Just nu är det lite mycket bitter och lite för lite tålamod i mig. Ändring!
Sen har jag köpt en massa mat som ska motverka inflammationer, har bokat tid hos naprapat-anna precis innan jag går på lov så den ska få lite special treatment.

Men så att ni vet, så att hälsenan vet: Den 2 mars är min hälsena frisk.
Basta!

Ackis i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu.
Träna, strecha, dansaaaa, göra plié och tendu.
Träningsvärken den kommer, kämpar med spliten var dag.
Jazz, balett och modernt, imorgon tar vi nya tag.

En bra dag, fast med ett känslomässigt uppvaknande. Även om känslomässiga uppvaknanden också kan vara bra.
En reminder om hur långt jag kommit, vart jag varit och vad jag lärt mig. Nyttigt.

Nu är det lite över ett år sedan jag agerade ut min ångest över min arm, bra jobbat Elina!:)

Tack för alla kommentarer om mitt hår! Har inte vant mig än men jag tycker det blev riktigt riktigt bra:)


Häsenan. Den skulle ju sluta vara jobbig nu. Jag åt voltaren i en vecka, varför är det inte bättre?
Det som stör mig mest är mitt psyke. Jag hamnar tillbaka i samma situation som för tre år sedan, vet inte om jag orkar det igen. Vet att om jag sköter om det så kommer den att bli bra igen, men mitt psyke...
Vart tog krigaren i mig vägen? Saknar honom rejällt. Har gjort det ett tag nu. Istället för att bli peppad på utmaningar slår jag ner mig själv istället. Som om jag inte orkar kämpa. Hur blev det så? Hur blev jag the dying flower?