insikten...
Idag kom den. Den har aldrig varit så välkomnad.
Stod vid balettstången. Försökte förgäves hitta mitt center, hitta balansen. Medan träningsvärken i axlarna, ryggen och hela vänstra benet brände. Jävla dumt påhitt det här med dans egentligen. Nej, det här är inte kul längre.
Då kom insikten om att jag ska sluta dansa på elitnivå. På en gång blev jag tusen kilo lättare och mina developpéer har aldrig varit högre. Det tog bort allt allvar. Alla tankar om att alltid ge 100%, alltid lite högre, lite bättre, lite mer förlorade sin mening och det kändes underbart.
Vet inte alls hur länge den här känslan kommer att hålla i sig men den hjälpte mig att överleva dagen i alla fall.
Stod vid balettstången. Försökte förgäves hitta mitt center, hitta balansen. Medan träningsvärken i axlarna, ryggen och hela vänstra benet brände. Jävla dumt påhitt det här med dans egentligen. Nej, det här är inte kul längre.
Då kom insikten om att jag ska sluta dansa på elitnivå. På en gång blev jag tusen kilo lättare och mina developpéer har aldrig varit högre. Det tog bort allt allvar. Alla tankar om att alltid ge 100%, alltid lite högre, lite bättre, lite mer förlorade sin mening och det kändes underbart.
Vet inte alls hur länge den här känslan kommer att hålla i sig men den hjälpte mig att överleva dagen i alla fall.
Jag får om jag vill...
Jag får gå kvar på IWANSON. Jag har tydligen blivit smal nog.
Jessica citat: Ja, nu börjar det likna något i alla fall.
Tack Jessica, det värmer och väger upp mot all den ångesten som flyttat in hos mig. Tackar.
Den där "YES!" känslan av att äntligen duga och räcka till, inföll sig aldrig som jag hade väntat den. Först var det lite konstigt men sen kom insikten att jag kanske helst av allt ville att hon skulle säga nej. Nej du får inte gå trean så som du ser ut nu.
För då hade mitt beslut varit så mycket enklare, då hade jag inte haft så svårt att lämna skolan.
Ahh valmöjlighet är väl en guds gåva...
Så mina val är: IWANSON ett år till. SEAD i Salzburg om jag får komma och göra slutaduitioen på ett annat datum eller så läggs dans ner.
Tack Jessica, det värmer och väger upp mot all den ångesten som flyttat in hos mig. Tackar.
Den där "YES!" känslan av att äntligen duga och räcka till, inföll sig aldrig som jag hade väntat den. Först var det lite konstigt men sen kom insikten att jag kanske helst av allt ville att hon skulle säga nej. Nej du får inte gå trean så som du ser ut nu.
För då hade mitt beslut varit så mycket enklare, då hade jag inte haft så svårt att lämna skolan.
Ahh valmöjlighet är väl en guds gåva...
Så mina val är: IWANSON ett år till. SEAD i Salzburg om jag får komma och göra slutaduitioen på ett annat datum eller så läggs dans ner.
Jag passar inte den rosa bubblan
Ni vet den där föreställningen man hade när man var liten om familj, hus, bil, jobb och mer ur den rosa bubblan. Vet inte om jag hade den riktigt någon gång. Eller jo, fast senare i livet, en mer uppgraderad version. Den om prinsen och slottet...
I alla fall, så den där rosa bubblan har spruckit och jag kan inte se mitt liv längre än till på fredag. Min vägar bär av till Österrike, stannar i Tyskland, bär mig tillbaka till Sverige eller så går jag återigen utomlands någonstans. Det roliga är ju att beslutet inte helt ligger på mig. Jag delar nämligen min framtid med en viss Jessica. Som på fredag kommer säga: utvandra till vart du vill i världen. Eller så säger hon: stanna kvar här. Och Elina kommer lydigt att göra som hon säger....
Det är nu jag önskar att jag ville ha bubblan med prinsen och slottet. Att villan, volvon och vovven skulle kunna få mig nöjd och belåten. Men önska kan man ju alltid göra. Säger inte att det är något dåligt med bubblan, absolut inte!, men den passar inte mig. Eller jag passar inte den rättare sagt.
Nej, jag har valt vandringsskorna framför bubblan. Och vart de tar mig...det vet jag inte än.
I alla fall, så den där rosa bubblan har spruckit och jag kan inte se mitt liv längre än till på fredag. Min vägar bär av till Österrike, stannar i Tyskland, bär mig tillbaka till Sverige eller så går jag återigen utomlands någonstans. Det roliga är ju att beslutet inte helt ligger på mig. Jag delar nämligen min framtid med en viss Jessica. Som på fredag kommer säga: utvandra till vart du vill i världen. Eller så säger hon: stanna kvar här. Och Elina kommer lydigt att göra som hon säger....
Det är nu jag önskar att jag ville ha bubblan med prinsen och slottet. Att villan, volvon och vovven skulle kunna få mig nöjd och belåten. Men önska kan man ju alltid göra. Säger inte att det är något dåligt med bubblan, absolut inte!, men den passar inte mig. Eller jag passar inte den rättare sagt.
Nej, jag har valt vandringsskorna framför bubblan. Och vart de tar mig...det vet jag inte än.
Planeten Dans
Jag ser ut som vilken vanlig människa som helst. Om du mötte mig på gatan skulle du inte märka något konstigt eller annorlunda med mig. För jag går som er, har lika många kroppsdelar som er men ändå är jag konstig.
Jag är nämligen en Alien, kommer från en annan planet än Tellus.
Jag kommer från planeten Dans, landet jag bor i kallas för IWANSON och jag bor i huvudstaden som heter Schleissheimerstrasse 56.
Det är ganska mycket som skiljer min planet från eran. För det första är vi extremt få invånare, för att inte säga färst invånare nästan. I hela landet totalt är vi ca 200 personer, i min stad är vi endast 17 stycken. Det råder total diktatur på vardagarna men på helgerna har vi mer frihet. Vi har en herarki som är definitiv men icke omutbar. Vill man ha lite spelrum gäller det att nässla sig upp i rangordningen. Inget är omöjligt!
Även om det är diktatur och vi klagar en hel del bakom deras ryggar så har vi ganska roligt. Ty våran diktator ger oss ny underhållning varje vecka i form av en, förhoppningsvis, bra gästlärare.
En annan sak som skiljer sig är att vi svettas otroligt mycket, varje dag. Har ont i kroppen, varje dag. Strechar våra ömma muskler, jämt och varje dag.
Vi pratar ett konstigt språk här. Man skulle kunna se det som en blandning mellan svenska, tyska, engelska och danska men lite inslag av franska ord här och där.
Ni kan ju föreställa er hur roligt det låter när vi pratar. Holländarna kan slänga sig i väggen!
Vi är alla prefektionister som aldrig blir nöjda, varken med oss själva eller med vad vi presterar. Efter ett tag inser vi att tålamod är ett nyckelord för att kunna överleva i den här världen.
Ibland får vi besök från eran värld. En förälder, en vän eller annan släkting. Då sticker det till i hjärtat lite. Får oss att kanske vilja lämna Schleissheimerstrasse 56 för att återgå till Tellus med alla dess regler och normer.
Fast jag tror att nu har det gått så pass långt att vi inte känner oss riktigt hemma någonstans. Inte i vår värld eller eran.
Den största skillnaden är att vi dansar varje dag, ibland också på våran fritid. Den upptar den mesta av vår tid och vi är oftast ganska nöjda med det.
Hoppas ni fått en lagomt klar bild om min planet:)
Jag är nämligen en Alien, kommer från en annan planet än Tellus.
Jag kommer från planeten Dans, landet jag bor i kallas för IWANSON och jag bor i huvudstaden som heter Schleissheimerstrasse 56.
Det är ganska mycket som skiljer min planet från eran. För det första är vi extremt få invånare, för att inte säga färst invånare nästan. I hela landet totalt är vi ca 200 personer, i min stad är vi endast 17 stycken. Det råder total diktatur på vardagarna men på helgerna har vi mer frihet. Vi har en herarki som är definitiv men icke omutbar. Vill man ha lite spelrum gäller det att nässla sig upp i rangordningen. Inget är omöjligt!
Även om det är diktatur och vi klagar en hel del bakom deras ryggar så har vi ganska roligt. Ty våran diktator ger oss ny underhållning varje vecka i form av en, förhoppningsvis, bra gästlärare.
En annan sak som skiljer sig är att vi svettas otroligt mycket, varje dag. Har ont i kroppen, varje dag. Strechar våra ömma muskler, jämt och varje dag.
Vi pratar ett konstigt språk här. Man skulle kunna se det som en blandning mellan svenska, tyska, engelska och danska men lite inslag av franska ord här och där.
Ni kan ju föreställa er hur roligt det låter när vi pratar. Holländarna kan slänga sig i väggen!
Vi är alla prefektionister som aldrig blir nöjda, varken med oss själva eller med vad vi presterar. Efter ett tag inser vi att tålamod är ett nyckelord för att kunna överleva i den här världen.
Ibland får vi besök från eran värld. En förälder, en vän eller annan släkting. Då sticker det till i hjärtat lite. Får oss att kanske vilja lämna Schleissheimerstrasse 56 för att återgå till Tellus med alla dess regler och normer.
Fast jag tror att nu har det gått så pass långt att vi inte känner oss riktigt hemma någonstans. Inte i vår värld eller eran.
Den största skillnaden är att vi dansar varje dag, ibland också på våran fritid. Den upptar den mesta av vår tid och vi är oftast ganska nöjda med det.
Hoppas ni fått en lagomt klar bild om min planet:)