ihhh

Yes! jag har äntligen känt känslan igen efter..ja...gud efter ett halvår kanske mer!
Denna underbara koreograf Mia Michels lyckades väcka danssuget i mig igen. Alltså hon är den mest FANTASTISKA koreografen som finns, skulle döda för att få jobba med henne!
Såg iaf på en koreografi av henne nu och började gråta av lycka för att jag äntligen kände "nu, nu vill jag tamejfan dansa!"
Gud, vad underbart härligt att känna den känslan igen!!

Är det en identitetskris? Är det en anpassningsfråga? Är jag bara normalt vilsen? eller borttappad?
Jag vet att jag inget vet. Ger mig dock inte någon större tröst eller inre frid.
Tittar runt och får panik, äcklas av alla ting. Går och går, men vart?
och jag HATAR det.
Tramp, tramp, tramp.
Måste säga att det känns som om någon slagit undan benen på mig. Att jag var så himla naiv förr.
Vad trodde jag egentligen?! att jag skulle bli lycklig? att jag gjorde rätt? att problemen skulle minska i area?
Är bra på att gräva djupt. Är det det jag gör? gräver min egen grop?
Hursomhelst så pluggar jag i alla fall som jag borde. Nej, men provet kommer ju att gå bra. Hmm.

Visst är det något jag måste göra idag, som ännu inte blivit gjort?
Har redan ändrat min studietakt från heltid till halvtid innan jag blev arg och ledsen på allt som rör sig för att sedan hitta en stor och hård vägg som gör dumma saker mot överaktiva människor.
Är det något som jag borde plugga? Eller borde jag planera något inför någon av mina klasser?
Egentligen är det väl båda, fast det känns som att något är extra viktigt idag. Hmm.
Något med Qwinfolk? nje väntar fortfarande på allas uppgifter innan jag kan göra något.

Nej, jag tror det är sista Harry Potter boken som drar i mig. Läste igår tills jag somnade på boken, men man vill ju inte läsa för fort heller. Då tar ju äventyret slut.....vad ska då okupera mina tankar så jag inte hinner märka hur mycket jag saknar min Amanda?
hmm.

Ja, vad var det jag skulle göra.....

Ja, då var hösten här med buller och bång. Nu börjar allvaret igen, jobben, skolan, fritidsaktiviteterna, you name it.
Och jag ska inte åka till tyskland?! Men, men, men, alla andra har ju gjort det! De börjar ju imorgon.
Ja, fast jag ska vara kvar i Svea... Så jag och min älskade hamnade plötsligt så långt bort från varandra. Så där onödigt och ont långt bort.
Jag ska begrava mig i plugg, jobb och dans. Tiden ska gå så snabbt, så snabbt så det kan bli 29 okt snart.
då kommer min älskade till mig igen:)

En fest, på lördag, med tema hollywwod.
Man fick inte ens själv bestämma vem man skulle vara...
Till min stora glädje fick jag vara Marlin Manson:) Ahh bit av kaka!
Men så här tre dagar innan festen bestämmer födelsedagsbarnen för att ändra min person.
Resultat??
Paris hilton.

Livet är förtillfället just så där härligt som det bara kan bli i filmer. Ni vet, som när prinsen väljer den fattiga flickan och lever lyckliga i alla sina dagar.
För jag är kär. Så kär att det känns som om hjärtat ska sprängas av överbelastning. Jag kan inte tänka på någon annan eller annat.
Jag har hittat hem. Jag har hittat den jag ska leva och dö med.
Och det är så jävla coolt så det finns inte! för det händer inte så ofta, förutom på film.
Jag nyper mig i armen och inser att det faktiskt är på riktigt. Jag är så lycklig, så lycklig, så lycklig!

Jag älskar dig Amanda!

Jag är kär! Amanda är nog den underbaraste av underbara. Det var längesen jag blev så här snabbt och våldsamt kompiskär i någon som i Amanda.
Hon är det bästa som finns!

Hon är vind, hon är vatten En sol mitt på natten En oas i en öken full med sand Hon är himmel, hon är hav Mitt hjul och mitt nav 
Hon är dröm, hon är sann Hon är socker, hon är salt Varmt, hon är kallt Drömmen som jag drömmer varje natt Luften jag andas, 
morgonen som randas Hon är gråt, hon är skratt Hon är allt jag ser Kom och ge mig mer A-Amanda, A-Amanda Ja, tiden stannar 
när hon går förbi A-Amanda, A-Amanda Jag önskar att det bara vore vi Hon är vått, hon är torrt Hon är en egen sort Hon är från 
en annan värld Hon är höst, hon är vår Tiden som går Hon är allt jag begär Hon är av, hon är på Hon är stanna, hon är gå 
Hon är allt jag vill ha Hon är natt, hon är dag Stark, hon är svag Jag vill va' i hennes lag Hon är allt jag ser Kom och ge mig 
mer A-Amanda, A-Amanda Ja, tiden stannar när hon går förbi A-Amanda, A-Amanda Jag önskar att det bara vore vi Oh, Amanda 
Jag pratar och jag drömmer Och jag tänker och jag längtar Och jag lever för Amanda varje dag A-Amanda, A-Amanda 
Ja, tiden stannar när hon går förbi Oh, Amanda, A-Amanda Jag önskar att det bara vore vi Oh, Amanda Oh, Amanda A-Amanda, 
A-Amanda// jimmy jansson

nu sitter man på arlanda, en evighet för tidig.
försöker samla ihop tankarna till en lite mindre trasslig hög av trassel. försöker göra ett nystan. ett nystan man senare kan göra något av, sticka en halsduk eller så. kanske sticka sig till vilken väg man ska gå här i livet.
varför sa aldrig syon att gymnasiet spelar boll, du kan alltid bli vad som helst sen. vägen tar bara lite längre tid och kan bli en anings krokigare, MEN, du kan fortfarande bli vad som helst sen.
här har man trott i alla dess år, de är inte så många, att livets stora val var valet av gymnasium. efter det valet är det bara att sit back and relax. låta livet ha sin stilla gång.
Dork! så klart det inte är så.
hmm så nu ska jag nysta mitt garn? i vilken färg och vilket material ska jag använda?

Saken är den att, precis som förra året, så vet jag inte om jag vill stanna.
Så nu har jag en rad olika plan B. Ungefär en sex stycken för att vara exakt. Men jag ändrar min väg varje dag.
Vet inte längre vad som är passion, vilja eller rädsla. Har jag blivit en velig person? Ihhh hoppas inte det. Veliga peroner är inte mina favorita personer till vardags.
Tror iaf att jag fortfarande gillar dansen men landet IWANSON bryter sakta ner mig. Mig och min ork. Står jag pall för ett år till?
Besökte nyligen ett annat land på planeten Dans, Haraldsbogymnasiet. Där flödade inspirationen och dansglädjen. deras diktator är så mycket bättre än vår.

Känns för övrigt riktigt skumt att vara i Borlänge igen. Som om två olika Elinaor ska försöka sammanställas till en enda. Vilket inte går så där jättebra.
Börjdae jobba idag och då koma vardagen och verkligheten till mig, men jag får alltid små pustar av panik som jag inte vet vart jag ska göra av med. Känslan av att inte vara hemma varken i Borlänge eller i München är obehaglig.
Rädd för att få för starka band till Borlänge samtidigt som jag inte vågar skapa några i München.

Idag kom den. Den har aldrig varit så välkomnad.
Stod vid balettstången. Försökte förgäves hitta mitt center, hitta balansen. Medan träningsvärken i axlarna, ryggen och hela vänstra benet brände. Jävla dumt påhitt det här med dans egentligen. Nej, det här är inte kul längre.
Då kom insikten om att jag ska sluta dansa på elitnivå. På en gång blev jag tusen kilo lättare och mina developpéer har aldrig varit högre. Det tog bort allt allvar. Alla tankar om att alltid ge 100%, alltid lite högre, lite bättre, lite mer förlorade sin mening och det kändes underbart.

Vet inte alls hur länge den här känslan kommer att hålla i sig men den hjälpte mig att överleva dagen i alla fall.

Jag får gå kvar på IWANSON. Jag har tydligen blivit smal nog.

Ni vet den där föreställningen man hade när man var liten om familj, hus, bil, jobb och mer ur den rosa bubblan. Vet inte om jag hade den riktigt någon gång. Eller jo, fast senare i livet, en mer uppgraderad version. Den om prinsen och slottet...

I alla fall, så den där rosa bubblan har spruckit och jag kan inte se mitt liv längre än till på fredag. Min vägar bär av till Österrike, stannar i Tyskland, bär mig tillbaka till Sverige eller så går jag återigen utomlands någonstans. Det roliga är ju att beslutet inte helt ligger på mig. Jag delar nämligen min framtid med en viss Jessica. Som på fredag kommer säga: utvandra till vart du vill i världen. Eller så säger hon: stanna kvar här. Och Elina kommer lydigt att göra som hon säger....

Det är nu jag önskar att jag ville ha bubblan med prinsen och slottet. Att villan, volvon och vovven skulle kunna få mig nöjd och belåten. Men önska kan man ju alltid göra. Säger inte att det är något dåligt med bubblan, absolut inte!, men den passar inte mig. Eller jag passar inte den rättare sagt.

Nej, jag har valt vandringsskorna framför bubblan. Och vart de tar mig...det vet jag inte än.

Jag ser ut som vilken vanlig människa som helst. Om du mötte mig på gatan skulle du inte märka något konstigt eller annorlunda med mig. För jag går som er, har lika många kroppsdelar som er men ändå är jag konstig.
Jag är nämligen en Alien, kommer från en annan planet än Tellus.
Jag kommer från planeten Dans, landet jag bor i kallas för IWANSON och jag bor i huvudstaden som heter Schleissheimerstrasse 56.
Det är ganska mycket som skiljer min planet från eran. För det första är vi extremt få invånare, för att inte säga färst invånare nästan. I hela landet totalt är vi ca 200 personer, i min stad är vi endast 17 stycken. Det råder total diktatur på vardagarna men på helgerna har vi mer frihet. Vi har en herarki som är definitiv men icke omutbar. Vill man ha lite spelrum gäller det att nässla sig upp i rangordningen. Inget är omöjligt!
Även om det är diktatur och vi klagar en hel del bakom deras ryggar så har vi ganska roligt. Ty våran diktator ger oss ny underhållning varje vecka i form av en, förhoppningsvis, bra gästlärare.
En annan sak som skiljer sig är att vi svettas otroligt mycket, varje dag. Har ont i kroppen, varje dag. Strechar våra ömma muskler, jämt och varje dag.
Vi pratar ett konstigt språk här. Man skulle kunna se det som en blandning mellan svenska, tyska, engelska och danska men lite inslag av franska ord här och där.
Ni kan ju föreställa er hur roligt det låter när vi pratar. Holländarna kan slänga sig i väggen!
Vi är alla prefektionister som aldrig blir nöjda, varken med oss själva eller med vad vi presterar. Efter ett tag inser vi att tålamod är ett nyckelord för att kunna överleva i den här världen.
Ibland får vi besök från eran värld. En förälder, en vän eller annan släkting. Då sticker det till i hjärtat lite. Får oss att kanske vilja lämna Schleissheimerstrasse 56 för att återgå till Tellus med alla dess regler och normer.
Fast jag tror att nu har det gått så pass långt att vi inte känner oss riktigt hemma någonstans. Inte i vår värld eller eran.
Den största skillnaden är att vi dansar varje dag, ibland också på våran fritid. Den upptar den mesta av vår tid och vi är oftast ganska nöjda med det.
Hoppas ni fått en lagomt klar bild om min planet:)

IDAG är verkligen inget pålitligt uttryck. Den byter innehål och innebörd 365 gånger på ett år. Det ändras hela tiden till igår och imorgon.
Eller är det begreppet igår som ändras? Den borde ju kanske komma först.
Fast den skulle aldrig ha funnits om inte idag och imorgon fanns. Hönan eller ägget.
Det kanske är större än så här. Alla tidsbenämningar är opålitliga. De ändras hela tiden, för varje sekund. Samtidigt som de alltid finns, vilket gör dem till extremt pålitliga.
De finns inte för den enskilda individen i all evighet men begreppen överlever.
Tiden är alltså pålitlig men inte människans begrepp för den?